I ett gästinlägg på bloggen Ekonomistas, ifrågasätts det om det behövs mer pengar till infrastrukturen. Bakom debattinlägget står Lars Hultkrantz, professor i nationalekonomi vid Örebro universitet, och Johan Nyström, teknologie doktor och nationalekonom vid Statens väg- och transportforskningsinstitut.
Majoriteten av svenska politiker är över blockgränsen överens om att mer pengar ska satsas på transportinfrastruktur. Uppfattningen delas av Svenskt Näringsliv och SEKO med stöd av bl.a. Kungl. Ingenjörsvetenskapsakademien, Globaliseringsrådet och många därtill. Det enda man tycks vara oense om är hur stora satsningar som behövs.
I den antologi ”Investeringar in blanco? En ESO-rapport om behovet av infrastruktur" som nu publiceras, ifrågasätter vi om det behövs mer pengar till infrastrukturen. Vi visar att de tvärsäkra uttalandena om behov av ökade satsningar inte har stöd i befintlig kunskap.
Diskussionen kring det svenska transportsystemet blev eldfängd under den problematiska vintern 2009/10. Många gick då ut i media med krav på större anslag till väg och järnväg. Flera aktörer har talat om att Sverige skulle ha en stor infrastrukturskuld. Att underhållet är eftersatt har blivit en etablerad sanning. Men de nationalekonomer som mer dagligdags ägnar sig åt trafik- och infrastrukturplanering känner inte igen denna bild.
Därför gav vi åtta nationalekonomer i uppdrag att diskutera vad vi vet, och behöver veta, om hur mycket Sverige bör satsa på sin transportinfrastruktur.
Några självklarheter behöver inledningsvis sägas. En är att det inte finns eller bör finnas ett felfritt infrastruktursystem. Ingen skattebetalare skulle vilja lägga ned de summor som krävs för att uppnå det. Det kommer också alltid att vara trängsel i stora städer, hur mycket man än bygger. Ett annat viktigt konstaterande är att det som behöver göras i första hand ofta är något annat än att gräva, asfaltera och lägga nya spår.
När utvärderingarna av trafikproblemen vintern 2009/10 kom visade det sig att hälften av förseningarna låg inom tågoperatörernas ansvar och att förseningar till stor del kunde förebyggas med andra och billigare åtgärder än utbyggnad av kapaciteten. Sådana åtgärder brukar också kunna ge effekt snabbare.
En rad debattörer pekar på att Sverige under en period har investerat en lägre andel av BNP i transportinfrastruktur än andra europeiska länder. Men det är ingen konst att göra av med stora pengar på infrastrukturprojekt. Den grundläggande frågan är i stället om det finns projekt som kommer att utnyttjas så mycket att de är värda sina kostnader. Flera av de mest kostsamma projekt som ingår i den nu gällande transportplanen är inte det. Ska Sverige satsa mer på infrastruktur så bör en av förutsättningarna vara att Trafikverket kan visa att det finns konkreta investeringsobjekt med hög förväntad lönsamhet.
Skattemedel är ingen fri och obegränsad resurs. Skolan är i kris och behöver resurser. Sjukvården står under stark kostnadspress. Om bara några år kommer trycket på kommunernas äldreomsorg att öka kraftigt. Innan debattörer kräver mer investeringar i transportinfrastruktur bör hänsyns tas till andra sektorers behov.
I ESO-rapporten pekas på att det i dagens beslutsprocesser finns starka inbyggda krafter som underblåser kraven på ökade investeringsresurser, även till projekt med svag eller negativ lönsamhet. De samhällsekonomiska bedömningarna har utvecklats väsentligt och tillmäts också större betydelse för besluten, men i slutändan är ändå motkrafterna få i förhållande till särintressen.
Behöver då inte anslagen till infrastrukturen ökas? Vår sammanfattande slutsats är att den frågan i dag inte kan besvaras på ett tillfredsställande sätt. Därför är det viktigt att vidta en rad åtgärder för att säkra att riksdag och regering får bättre förutsättningar att bedöma detta.
I antologin presenterar vi tre konkreta förslag:
- Låt Trafikverket årligen redovisa de projekt som har hög eller medelhög lönsamhet och på så sätt visa det årliga anslagsbehovet.
- Utveckla sektorsövergripande metoder för samhällsekonomiska beräkningar för att jämföra lönsamheten av satsade skattemedel i olika sektorer. I Norge har Finansdepartementet ett sådant ansvar, i Sverige skulle Statskontoret eller Ekonomistyrningsverket ligga närmast till hands för att axla det. Vi föreslår att regeringen ger någon av dessa myndigheter detta uppdrag.
- Förbered en transportslagsövergripande reform av prissättningen av den befintliga infrastrukturen. Här behövs paketlösningar som balanserar effekter mellan transportslagen och gör det möjligt att kompensera förlorare, t.ex. genom att en sådan prisreform kopplas till beslut om nya investeringar.
Källor: VTI, ekonomistas.se
