Trots EU:s långtgående sanktioner mot rysk energi fortsätter flytande naturgas, LNG, att strömma in i unionen. Under första halvåret 2025 importerades ryskt LNG till ett värde av cirka 4,48 miljarder euro, enligt nya siffror från EU:s statistikmyndighet Eurostat. Det motsvarar en ökning med 29 procent jämfört med samma period året innan.
Totalt uppgick EU:s import av LNG till ungefär 26,9 miljarder euro under perioden. Den största delen, motsvarande 13,7 miljarder euro, kom från USA, som redan 2024 stod för närmare 45 procent av unionens LNG-import.
Att gasflödena från Ryssland ökar, samtidigt som unionen försöker minska sitt beroende av rysk energi, visar på en fortsatt svår balansgång i EU:s energipolitik.
Gas undantagen från sanktioner
Medan importen av kol och olja från Ryssland är förbjuden har EU ännu inte infört något generellt stopp för gas. Skälet är unionens tidigare starka beroende av ryska leveranser. Gasen når EU både via LNG-transporter och via rörledningar, bland annat Turkstream.
Enligt EU-kommissionens uppgifter stod rysk gas 2024 för nära 19 procent av unionens totala gasimport. Värdet av gasimporten från Ryssland uppgick då till 15,6 miljarder euro, att jämföra med 19,1 miljarder euro från USA.
Den ryska andelen har minskat sedan 2021, då EU var djupt beroende av gasledningen Nord Stream. Efter sabotage och politiska beslut har unionen försökt bygga upp nya försörjningslinjer, bland annat genom ökad import från Norge, Qatar och USA. Trots detta fortsätter alltså ryskt LNG att spela en betydande roll.
EU-kommissionen vill ha totalstopp
Nu vill EU-kommissionen gå längre och helt fasa ut rysk gas ur unionens energisystem. Enligt ett förslag som lades fram i juni ska all import stoppas senast den 1 januari 2028.
Planen innebär att långsiktiga leveransavtal ska upphöra då, medan import baserad på kortare avtal ska förbjudas redan från den 17 juni 2026. Nya kontrakt som sluts i dag ska inte gälla efter den 1 januari 2026. Förslaget baseras på EU:s handels- och energilagstiftning.
Men vägen framåt är politiskt komplicerad. För att förslaget ska bli verklighet krävs stöd från minst 15 av EU:s 27 medlemsländer, som tillsammans representerar 65 procent av unionens befolkning. Även Europaparlamentet måste godkänna lagstiftningen.
Sverige och Finland i särskild position
För Sveriges del är gasberoendet litet jämfört med många andra EU-länder. Naturgas står för mindre än tre procent av den svenska energiförsörjningen, och LNG används framför allt i industrin samt i viss sjöfart. Efter att Nord Stream föll bort har svensk industri i första hand köpt in LNG via terminalerna i Nynäshamn och Göteborg, där leveranserna i huvudsak kommer från Norge.
Finland däremot har haft en starkare koppling till rysk gas. Fram till 2022 stod Ryssland för hela gasförsörjningen, men efter krigsutbrottet i Ukraina upphörde leveranserna via rörledning. I dag täcks behovet genom LNG-import, framför allt via den gemensamma flytande terminalen i Ingå som Finland delar med Estland. Därifrån distribueras gasen vidare i det regionala nätet.
Att EU som helhet fortsatt köper stora mängder ryskt LNG påverkar även dessa länder indirekt, eftersom gaspriserna på den europeiska marknaden i hög grad sätts av utbud och efterfrågan i hela unionen.
Tyska företag kan drabbas
Ett företag som direkt skulle påverkas av ett importförbud är det tyska energibolaget Sefe, tidigare känt som Gazprom Germania. Bolaget var länge en del av den ryska statskoncernen Gazprom, men togs över av den tyska staten under energikrisen efter Rysslands invasion av Ukraina.
Sefe importerar fortfarande ryskt LNG till EU på grund av ett långvarigt kontrakt. Om kommissionens förslag går igenom måste även dessa leveranser upphöra senast 2028.
Tyskland, som länge varit mest beroende av rysk energi i EU, har byggt nya LNG-terminaler för att snabbt kunna ersätta gasen från öst. Men de bindande kontrakten gör att en del av importen ändå fortsätter.
Ett test för EU:s enighet
Frågan om rysk LNG kan bli en prövning för EU:s enighet i energipolitiken. Vissa länder, särskilt i Sydeuropa, har hittills varit mer försiktiga med att kapa banden helt, eftersom alternativen är dyrare. Andra, som Polen och de baltiska staterna, har länge drivit på för ett totalstopp.
EU:s mål är att helt bli oberoende av rysk energi, både av säkerhetspolitiska och ekonomiska skäl. Men utvecklingen under 2025 visar att vägen dit fortfarande är lång.
Källor: Eurostat, EU-kommissionen
