Hållbarhetsdirektivet CSRD skapade oro och stress i transportbranschen när det infördes 2024 i Sverige. För många var det oklart kring rapporteringen. Idag är tonläget lugnare och nya sätt att hantera situationen har växt fram. Men fortfarande upplevs regelverket som en pålaga, menar Tina Thorsell på Transportföretagen.
Ambitionen är hög inom EU för att begränsa klimatförändringarna. Att minska utsläppen av koldioxid blir nödvändigt och EU har flera verktyg för att nå målet.
För två år sedan började CSRD gälla i Sverige. Det är ett EU-direktiv och står för Corporate Sustainability Reporting Directive. Det ska underlätta hållbarhetsrapporteringen och på sikt skapa bättre förutsättningar för tillväxt och öka konkurrenskraften. Tanken är att resultatet av hållbarhetsrapporteringen ska bli jämförbar mellan företag.
Ett transportföretag samlar in hållbarhetsuppgifterna i leverantörskedjan. Uppgifterna ska sedan rapporteras och får samma status som den ekonomiska rapporteringen. Men det handlar inte enbart om koldioxidutsläpp utan även om social hållbarhet och hur företaget arbetar strategiskt med hållbarheten.
Kritik pausade projektet
CSRD blev 2024 svensk lag. När CSRD skulle realiseras i unionen och bli praktik blottades flera brister. Men det handlade inte om att hållbarhetsrapporteringen var fel. Kritiken gällde framför allt om att projektet innebar en administrativ börda för näringslivet. CSRD framstod för företagare som ett komplext och betungande regelverk. Det var för alldeles för stort och processen hade gått för snabbt. Därför pausades CSRD 2025 för att hitta ett förenklat sätt som passar näringslivet i den omnibus som följde. Pausen gäller i två år, fram till 2027.
Regelverket CSRD tar upp de företag som har rapporteringsskyldighet. Det styrs av olika kriterier som storlek, antal anställda och andra uppgifter. Men i praktiken omfattas fler företag än de som uppfyller lagkravet. Orsaken är att företag i leverantörskedjan behöver lämna sina uppgifter till det rapporteringsskyldiga företaget i enlighet med väsentlighetsanalysen. Annars kan inte det rapporteringsskyldiga företaget ge en korrekt bild av hela hållbarheten. Då blir inte resultatet jämförbart med andra aktörer, vilket är en grundläggande tanke med direktivet.
Men i realiteten omfattas alla företag som ingår i en leverantörskedja där slutkunden är ett företag som ska rapportera. Man kan därför påstå att även små företag är rapporteringsskyldiga, inte för att lagen säger det utan för deras kund ställer krav.
CSRD i praktiken
Hur påverkas transportnäringen av EU:s hållbarhetsrapportering? Tina Thorsell, som är chef för samhällspolitik på Transportföretagen, har tydliga minnesbilder när CSRD infördes i Sverige.
- Mycket stress och starka känslor bland de mindre företagen. Till exempel innehåller regelverket hundratals uppgifter som ska fyllas i men det var oklart hur, till exempel vilka enheter som ska användas.
På kort tid skulle hela näringslivet inom EU tillämpa ett nytt regelverk. Men senare backade EU och insåg att CSRD måste anpassas till företagens verklighet. Det skedde med omnibusen året efter införandet i Sverige.
- Då blev det väldigt mycket lugnare och stressen finns inte kvar idag.
Det beror på att man höjt ribban så att rapporteringsskyldigheten gäller företag som har fler än 1 000 anställda och det är färre än tidigare. De medelstora och mindre företagen undantogs men man har behållit den mycket stora mängden datauppgifter som ska fyllas i.
Uppgifterna redan på plats
Efter hand har EU-direktivet gått från ett politiskt verktyg till ett slags förvaltningsläge i näringslivet. I transportbranschen har större och mindre företag anpassat sig till reglerna och hittat en gemensam väg. Till stor del beror detta på att företagen redan har uppgifterna.
Större företag som omfattas har egna resurser och system för hantering av uppgifter och de mindre företagen som inte omfattas, vet vilka frågor som en kund vill ha svar på.
- Man känner till bränsleförbrukningen, fordonsflottan, kollektivavtalen och arbetsvillkoren, säger Tina. Uppgifter som man förmedlar till sin transportköpare för att få förtroendet att fortsätta köra. De är också intressanta för transportköparen i leverantörskedjan för rapporteringen.
Vill man leverera sina transporttjänster så måste man också anpassa sig och hållbarhetsrapporteringen är inte längre en oöverstiglig utmaning. Men dock upplever Transportföretagens medlemmar att arbetet med det CSRD-relaterat informationsutbytet är en pålaga.
Oklart resultat
Det är oklart vilken inverkan som CSRD får, menar Tina. I dagsläget är det för tidigt att sia om hur reglerna påverkar lönsamheten för svenska transportföretag och hur de kan påverka konkurrenskraften. Det är fortfarande nytt och rapporteringen är för svag för att peka i någon riktning, det har ju bara gått drygt ett år sedan det stora skiftet med omnibusen hände.
I ett vidare europeiskt perspektiv kan Tina se en skillnad hur hållbarhetsprojektet med CSRD hanteras. Det kan skilja sig från land till land.
- Medlemsstaterna har samma regelverk. I Sverige tolkar vi regelverk noggrant, har sanktioner och kontroller och då blir reglerna lätt en belastning, eftersom man måste anställda ny personal för att hantera det som EU stadgar. Det kan bli att nya regler läggs till som ökar den administrativa belastningen.
Detta kan orsaka problem.
- Om andra länder inte har kontroll av sitt hållbarhetsarbete finns risk för att resultaten inte kan jämföras.
Det innebär att en av grundpelarna i hållbarhetsarbetet i unionen faller. I det perspektivet är det inte längre möjligt att jämföra resultaten på ett transparent sätt för att stärka den egna konkurrensen på den europeiska marknaden. Då riskerar CSRD att bli en nationell angelägenhet och inte ett gemensamt hållbarhetsprojekt inom unionen.
Allt för omfattande
Unionens ambition är bredare än att begränsa koldioxidutsläpp.
- Man talar även om cirkulär ekonomi och andra liknande mål, säger Tina. Men då blir projektet ännu större och alldeles för omfattande och komplicerat. Och trots förenklingen med omnibusen är CRSD allt för stort. Som vanligt har politiken gett sig in för djupt i detaljer som de inte har någon förståelse för.
Tina ser också en annan farhåga, att ohederliga företag kan stärka sin konkurrenskraft. De bryr sig inte om att anställa personal för att administrera hållbarhetsarbetet och lägger ingen tid och resurser på det. Det innebär lägre kostnader för ohederliga företagare som kan konkurrera ut de som sköter sig. Och det är knappast en effekt av hållbarhetsarbetet som unionen vill se.
© Love Janson
