I vinter startar testet av Sveriges första självkörande elbuss i fjällmiljö. Projektet SIKTA – Sälen Idre Autonom Kollektiv Transport ska visa hur tekniken fungerar i vinterklimat och bidra till hållbara, tillgängliga resor i fjällvärlden. Trivector Traffic som arbetar med utveckling inom hållbar mobilitet och kollektivtrafik gjorde en intervju med Tiina Ohlsson, projektledare vid Malung-Sälens kommun, med anledning av testerna som nu inleds.
Bakom projektet står Malung-Sälens kommun tillsammans med teknikföretag, forskare och fjällanläggningar. Samverkan har varit en nyckel redan från start.
– Vi behöver många perspektiv för att få ihop allt från teknik till tillstånd, säger Tiina Ohlsson, projektledare vid Malung-Sälens kommun.
Projektet finansieras genom stöd från Sveriges innovationsmyndighet Vinnova. Utöver detta bidrar även Region Dalarna samt aktörer inom näringslivet genom egna investeringar.
Test i vintermiljö
Projektet pågår till 2027 och omfattar två teststräckor – den första mellan Hundfjället och Tandådalen i Sälen, den andra mellan Idre Fjäll och Idre Himmelfjäll nästa säsong.
Syftet är att se hur en självkörande buss klarar riktig vintertrafik med snö, kyla och backar. Bussen är eldriven och utrustad med lidar, sensorer, GPS och vinterdäck. Under testperioden finns alltid en säkerhetschaufför bakom ratten som övervakar körningen och kan ta över i manuellt läge vid behov, men i övrigt sitter i sätet och låter bussen köra själv.
– Fjällmiljön är en utmaning. I vintertid händer saker som inte går att planera, som kraftigt snöfall som kräver plogning. Snön måste ibland läggas på nya platser, vilket kan påverka körsträckan eftersom den är inprogrammerad. Det är sådana förhållanden projektet vill testa och dra lärdom av, säger Tiina.
Projektet ska inte ersätta befintlig trafik utan komplettera den. Målet är att utveckla tekniken och samla kunskap för framtida användning i kollektivtrafiken.
Många lärdomar redan innan start
Även innan bussen rullat har projektet gett viktiga erfarenheter. Teamet har lärt sig mycket om tillståndsprocesser, försäkringar och avtal.
– Vi visste att det skulle krävas tillstånd, men inte att avtalen och försäkringarna skulle vara så komplicerade. Det har varit en lång men lärorik resa, säger Tiina.
De har också dragit nytta av andras erfarenheter. Genom kontakt med liknande tester i Linköping, Stavanger och Gårda i Göteborg, har projektgruppen fått värdefulla insikter om både teknik, tillståndsprocesser och arbetssätt. Tiina betonar att det är viktigt att man hjälps åt och delar lärdomar mellan projekten, så att utvecklingen går snabbare och att den gemensamma kunskapen växer.
Teknik, trygghet och resenärer
Projektet handlar inte bara om teknik. En viktig del är att förstå hur människor upplever att resa utan förare. Tillsammans med Högskolan Dalarna ska forskare undersöka frågor om trygghet, teknikacceptans och upplevd nytta.
– Vi är vana vid ny teknik i Sverige, men att åka utan förare är något nytt. Det ska bli spännande att se hur människor reagerar, säger Tiina.
Hon ser testet som ett viktigt steg mot att skapa trygghet och förtroende inför framtidens autonoma transporter.
Mot framtidens hållbara resande
Testet i Sälen är det första i Sverige där självkörande kollektivtrafik prövas i fjällterräng och vinterklimat. Teknikleverantörerna beskriver projektet som ett av sina viktigaste piloter.
– Det här handlar inte om att införa självkörande trafik direkt, utan om att utveckla tekniken för våra förhållanden. I framtiden kan den här typen av bussar användas vid evenemang eller i områden där det är svårt att hitta förare, säger Tiina.
Hon betonar att samarbetet mellan kommun, näringsliv och forskningsaktörer varit en avgörande framgångsfaktor.
– Här uppe är det verkligen ”vi gör det tillsammans”. Det har gjort hela skillnaden.
Tiina ser ett behov av att ta nästa steg – på nationell nivå.
– Det pågår många viktiga och intressanta tester av autonoma transporter runt om i landet, men vi arbetar fortfarande lite för mycket var för sig. För att verkligen komma framåt behövs en funktion som samlar oss, där vi kan mötas, dela erfarenheter och bygga gemensam kunskap, säger hon.
Hon menar att en nationell samordnare skulle kunna driva på det gemensamma lärandet och skapa större framdrift.
Källa: Trivector
