Byggtrafik, sopor och andra leveranser skulle med fördel kunna köras på vatten i svenska stora städer. Men marknadsmekanismer, regelverk, teknik, problem med kajplatser och inte minst gamla vanor står i vägen. Det visar en ny förstudie som gjorts inom Trafikverks branschprogram Hållbar sjöfart som Lighthouse driver.
– Tröskeln är hög för avvikelser från business as usual. Det måste till drastiska förutsättningar, som förbud mot för mycket vägtransporter i ett område, för att man ska välja vattenvägen istället, säger Sönke Von Wieding som lett arbetet med förstudien Myndigheters roll för urban vattenburen logistik.
Det borde vara annorlunda. Den ökade trafikträngseln i våra städer hotar både miljö och ekonomi och i den svenska godstransportstrategin finns ett uttalat mål om att flytta gods från väg till vatten.
– Bygg- och anläggningstransporter är det som skulle vara mest lönsamt, framför allt miljömässigt, men kanske också ekonomiskt. Västlänken i Göteborg är ett exempel där det skulle kunna ha använts, men där man kör lastbilstransporter som vanligt.
Enligt förstudien skulle det också finnas goda förutsättningar för transporter av avfall och återvinningsmaterial på vatten, medan den marknadsmässiga potentialen inte är självklart för paketleveranser eftersom flödena är små och mer fragmenterade (många avsändare och mottagare).
Ett stort hinder för urban vattenburen logistik, UVL, är att det ofta saknas kajplatser i bra lägen. Detta försvåras av en komplex ägarstruktur – även om de flesta kajer i centrala stadsområden ägs av kommunen, är det olika förvaltningar som äger och ansvarar för dem.
– Ofta ägs kajplatser av någon myndighet som inte alls har med trafikplanering att göra. Det behövs en samordning internt och mer kompetens och resurser. Myndigheter skulle behöva ta en aktivare roll inom urbana godstransporter. Precis som man planerar för kollektivtrafik måste man planera för urbana godstransporter för att stödja alternativ till transporter på väg, säger Sönke Von Wieding.
Myndigheterna skulle också kunna arbeta mer för att utveckla marknaden för UVL. Som offentliga aktörer, och stora köpare av transporttjänster, kan exempelvis myndigheterna som upphandlande part kräva att transporter sker på vattenvägar. Men det är lättare sagt än gjort. Studien pekar på att den viktigaste åtgärden för att driva på utvecklingen framåt är att skapa en stödjande kultur för UVL hos myndigheterna. I dagsläget utgör beslutfattarnas rutiner, vanor och tillvägagångssätt ett stort hinder eftersom de upprätthåller inlåsningsmekanismer som gör det svårt att genomföra de åtgärder som krävs.
